Egentligen borde jag ha gått och lagt mig för flera år sedan. Men "syskonkärlek", den boken går inte att lägga ifrån sig så jag vart tvungen att läsa klart den. Fruktansvärt bra. Den handlar om två syskon som bli kära i varandra kort och gott.

Jag skriver av tre anledningar just nu.

      1. Jag kan inte sova.

      2. Jag väntar på att jag ska få hem min film.

      3. Jag måste få ur mig detta.

Egentligen har jag inte den vildaste aning om vad det är jag vill berätta, jag har det i huvudet men det går inte att skriva i ord nästan. Jag ska försöka men det kan bli svårt att hänga med, så känsliga läsare varnas. Eller nått... Det jag tänker på är just det här med att man ska vara sig själv, som alla säger. Sure man kan tycka att det är lätt. Man är väll alltid sig själv. Ja, till viss del kan jag hålla med. Men om du granskar dig själv lite närmare så har du kanske ändrat dig lite för att passa in i en grupp, du har spelat lite modigare än du egentligen är eller du har gjort/sagt saker som du egentligen inte ville. Är det att vara sig själv? Att göra saker man kanske inte vill, att ändra sig för att passa andra? Rätta mig om jag har fel, men om man ändrar på sig så har man inte riktigt hittat sig själv fullt ut.

Nu får ni inte tro att jag ska gnälla på någon/några, verkligen inte. Jag säger inte att jag inte har ändrat på mig för att passa in, jag har säkert gjort saker jag egentligen inte ville, sånt man kanske ångrar såhär i efterhand. Varför ska man egentligen behöva ändra på sig? Är det vad som krävs för att självförtroendet inte ska gå i botten? Om alla, eller dom flesta ändå gör så dom med?

Det andra jag vill slänga ur mig är tillit? Förtroende? Etc. Har du någon som du verkligen kan lita på? Någon du kan berätta allt för som du vet inte kommer sprida det vidare till en tredje part? Har du? Kan du isåfall berätta vart dom finns att hitta? Jag kommer säkert låta som om jag inte litar på mina vänner, att jag tror att ni är lögnaktiga eller så. Det gör jag verkligen inte, jag litar på er. Så mycket som jag kan tillåta mig själv att göra.

Har du någonsin blivit sviken? När du inte fick vara med en kompis på lågstadiet fast den lovade räknas inte. Det är inte svek, det är dåliga kompisar. Byt ut dem. Nej, sviken så djupt att det inte finns ord för det. Jag vet att jag har, det sätter spår. Jag kan och har inte kunnat lita på någon till verkligen 100% på jag vet inte hur länge. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men det är som om misstankarna finns där jämnt. Jag vet hur det känns och jag kan då inte göra detsamma mot andra, hur illa jag än tycker om dem.

Jag är glömsk, det går inte att sticka under stolen med. Men hata mig inte för att jag glömmer saker som ni tycker är viktiga. Vi har väll bara olika prioriteringar. Men om någon anförtror något åt mig, jag får inte sprida det vidare. Jag gör inte det, du kan hata mig allt du vill. Snacka skit om mig, gör vad fan du vill. Jag finner inget nöje i att sänka mig till samma nivå och hitta på massa rykten eller sprida ut något som jag inte får säga. Fan vad barnsligt det låter, kanske du tycker nu. Men håll den åsikten för dig själv är du snäll. Jag måste få säga vad jag tycker och mina åsikter.

Nej, men det jag vill ha sagt är att. Bara för att jag inte berättar minsta lilla detalj om saker så betyder det inte att jag inte litar på dig. Att jag tror att du inte ska kunna hålla saker för dig själv. Nej, det sitter på ett helt djupare plan, ge mig bara den tid jag behöver så kanske jag sakta kan förmå mig att lita på folk igen.

Xiia 

Susanne Nilsson - Trust ain't just a word